Jag skickade ett mail till kliniken och meddelade att nästa försök förmodligen kommer att dröja ett par månader p.g.a spolning av äggledarna och sköldkörtelprov. Jag frågade också om det här med hormoner. De svarade att det bästa är att försöka få tag på en gynekolog i Sverige som skriver ut hormonerna (Pergotime) och tipsade mig om Femmis (Frivilligt ensamstående mammor med insemination/IVF). Jag känner till dem sedan tidigare och var medlem för ett par år sedan, men har nu ansökt om nytt medlemskap. Där finns alltså tjejer som är eller har varit i samma situation som mig. Jag hoppas kunna få lite tips om vart jag kan vända mig angående hormonerna bland annat. Det kan även vara lite skönt att få stöttning över huvud taget. Jag kan säkert också bidra med lite kunskap.

För övrigt så är det en riktig tung period just nu. Visst känns det som att det finns lite hopp med hormoner, spolning och prov. Men jag vet inte... Jag känner mig totalt uppgiven ändå. Ledsen. Det krävs ytterst lite för att jag ska börja storgråta just nu. Så fort jag ser en gravidmage så känns det som att en kniv vrids om i hjärtat. Jag är livrädd för att jag inte kommer att få uppleva det. Jag orkar varken se gravidmagar, barnvagnar eller höra på barnprat. Orkar inte. Hela tiden försöker jag att inte visa nåt och låta andra ha sin lycka ifred. Men jag vet faktiskt inte hur länge till jag klarar det. Jag vill inte dra mig undan. I min familj är det mycket prat om graviditeter och barn och jag vill inte att det ska bli ett skäl till att jag drar mig undan dem. Vi har en väldigt nära relation och träffas mycket och jag vill inte att det ska ändras för då mår jag dåligt av andra skäl. Men som sagt, jag vet inte hur länge till jag klarar det här. Hela tiden så känner jag mig som den besvärliga som tycker att andra ska ta hänsyn till mig och min känslighet kring barnfrågan. Jag vill inte att de ska behöva ta hänsyn till mig och det är därför som jag inte säger nåt till dem. De vet i och för sig att jag tycker att det är jobbigt, men jag tror inte att de förstår vidden av det. Jag vill inte vara den besvärliga. Jag vill vara delaktig i deras erfarenheter, i deras livssituation med att ha ett eller flera barn eller ha barn på väg... Jag vill vara delaktig i deras lycka. Jag vill också!

Ni får förlåta... jag skriver inte ofta nu för tiden och när jag väl skriver är det mest gnäll. Ändå håller jag igen. Jag skulle kunna gnälla ännu mer. ;) 

Det blir säkert bra och ett, tu, tre så sitter jag kanske där med ett positivt graviditetstest. Det är bara det att just nu är det en tung period och målet känns oändligt långt bort. Men visst måste det väl komma närmare?