När jag satt och försökte koncentrera mig på jobbet tidigare idag så kände jag att det är extremt många och långa dagar från insemineringen till den dagen jag vet resultatet. Det har sin tjusning på ett sätt. Hoppet finns ju där. Det är lite spännande att se hur kroppen beter sig. Fundera, hoppas... och oroa sig. För ju närmare "resultatsdagen" jag kommer desto jobbigare blir det. Jag vill ju veta, samtidigt som jag bävar inför ett negativt besked. Oron för det senaste försöket finns ju, men framför allt oron för om jag kommer att lyckas nånsin. Hur länge kan jag försöka? Det gäller både ekonomiskt, ork och få det att fungera på jobbet. Men hur ska jag kunna ge upp??? Ger jag upp får jag inget barn. & utan barn... Det går inte att tänka på. Det går verkligen inte. Allt det som det innebär/medför.

Men i alla fall... En stund efter att jag suttit och funderat på jobbet så fick jag en liten blödning. Hittills har det inte blivit mer. Men det återstår att se. Jag blev riktigt överraskad faktiskt. Jag har känt nån slags visshet om att det lyckades den här gången. Jag har inte vågat följa den känslan eller tanken eftersom jag inte litar på mig själv. Det är inte kört än. Men inom de närmaste dagarna vet jag.

Jag borde vara inne och städa för det ser ut som jag vet inte vad och på fredag ska jag ha tjejmiddag här. Men just nu sitter jag i solen på min uteplats och har fullt sjå att inte börja böla. Men som sagt, det är inte kört än.

Tänk på mig!