Jag är som känsligast när jag precis har misslyckats och alltså har besök av "tant röd". Då är andras graviditeter och oförstående kommentarer extra jobbiga. Idag har jag varit på kalas med familjen igen. Två av mina systrar är gravida och jag hanterar det så gott jag kan. Jag är glad för deras skull och för att de har sina fina magar. De är värda det. :) Men det ändrar inte på det faktum att det är jobbigt. Idag kom det dessutom en kommentar på kalaset om att "nu är det ju bara du kvar" och "tiden är ju inte förbi än", vilket sas i all välmening, men det kändes som om en kniv vreds om i hjärtat och tårkanalerna började flöda. Jag gick iväg en stund och när jag kom tillbaka satte jag mig en bit bort från de andra. Det är lättare att hålla sig utanför samtalen då.

Jag är livrädd för att jag aldrig ska få barn. Fullkomligt livrädd! Jag ser inte fram emot den här påtvingade pausen men det är kanske bra ändå. Jag kanske behöver det? Det känns nog bättre om nån dag eller så. Just nu känner jag mig bara ledsen och uppgiven. Genomsnittet för min ålder angående antal inseminationer är 6 st. Så "ingen fara" än. Jag tror ändå att jag kommer att lyckas, men när? Efter nästa försök? Eller efter tio? Kommer jag ens att göra tio?

Men det är just så jag inte ska tänka. Ett försök i taget och hoppas att det snart ger resultat.