... & gå direkt till "gravid". Jag har även ikväll läst lite bloggar och även om de är inspirerande så känner jag också hur mycket som ligger framför mig. Visst har jag tagit ett steg genom att boka tid på vårdcentralen och genom att ha bestämt mig för vilken klinik det blir och tagit kontakt med dem. Men undersökningen ska göras, provsvar ska inväntas, klinikens formulär ska fyllas i, journalsamtal med kliniken ska genomföras, ägglossning ska inväntas och testas och förhoppningsvis inträffa när jag kanske får ledigt från jobbet och resan och inseminationen ska göras... Sen ska det väntas och kännas efter om det känns som vanligt, oro för att mensen ska komma och sen kanske behöva göra om allt igen. & kanske igen. & igen. & igen...

Låter jag negativ? Ja, kanske... Men det är mer att det känns så stort och så långt kvar. Det är så mycket som måste klaffa. Men jag får ta ett steg i taget och hoppas att det här leder dit jag vill.

Jag berättade för en tjej på jobbet idag om mina planer. En person där vet om det sen tidigare och är ett stort stöd (tack!). Men idag bara det slapp ur mig när jag pratade med den här andra tjejen och responsen var bra. :) Hon verkade varken skräckslagen eller förskräckt. ;) Jag har funderat lite på hur de på jobbet kommer att reagera om/när jag blir gravid och de får veta hur det gått till. De som står mig nära där tror jag kommer att förstå mig. Jag tror inte att jag kommer att ta illa vid mig av negativa reaktioner på jobbet. Det får stå för dem. Men jag vet att en del kommer att vara nyfikna och inte dra sig för att ställa närgångna frågor och jag ser riktigt fram emot att få platta till dem lite. ;) Nej, jag är inte överförtjust i precis alla på kontoret och många där lever i en väldigt liten värld. Det skulle vara roligt om jag kunde röra runt där lite på det här sättet. ;)

...

Jag läste precis igenom början på här inlägget. Det är sant det som står och det känns jobbigt att ha allt det där framför mig. Men jag ser även fram emot det! Det ska bli spännande. Jag hoppas bara att utgången är lycklig. 

Det har varit en ganska hektisk helg. Jag var sjuk i veckan så energinivån har varit långt ifrån på topp. & den lilla energin jag hade gick åt till mina brorsbarn. ;) De ger i och för sig energi också så det gick kanske jämnt upp! En bra helg och en trött helg. :)

Jag har haft svårt att sova för det snurrar så mycket tankar... Jag måste tänka på allt, ha koll på att allt är iordning tills försöket och dessutom vet jag inte än om jag får ledigt. Jag har meddelat att jag vill ha det, men eftersom det är sportlov så är det ju som det är... Hittills är det inte så många som har skrivit upp sig för ledighet så jag håller tummarna för att det fortsätter så. Vi får se. Men jag kommer att bli fruktansvärt besviken om jag inte kan göra ett försök i februari p.g.a det.

Idag hade jag tänkt börja testa med ägglossningsstickor, men jag glömde totalt bort det så jag får börja imorrn bitti. Jag har köpt dels vanliga stickor och dels Clearblues digitala. 500 spänn gick det på! Men Clearblues stickor kommer jag inte att använda förrän jag testar inför att åka.

Jag har läst lite bloggar idag om tjejer som varit eller är med om samma som mig. Intressant. Tänkvärt. Tänk så många vi ändå är som av olika skäl väljer att försöka få barn på det här sättet.

Jag tänker ju en del på hur omgivningen kommer att reagera om (NÄR) jag lyckas. Det kommer garanterat att bli mycket snack på jobbet. :) Men det gör mig inget. Det jag är orolig för är hur min familj kommer att reagera. Jag vill ju att de ska bli glada för min skull och tro på att jag klarar det och gör rätt. Precis som de är glada för min brors barn och för min syster som snart ska få en liten. Jag har gjort en del obetänksamma och impulsiva saker i mitt liv och det har inte alltid blivit så bra. Men det här är inget impulsivt beslut. Det har legat och grott och bearbetats i flera år. Jag har diskuterat och vänt ut och in på det. Nu står jag här och har tagit ett steg och önskar att jag hade tagit det tidigare och hoppas av hela mitt hjärta att jag inte har väntat för länge. Att jag ska få bli mamma. Singel kan jag vara livet ut. Det är inte det jag önskar, men jag kan ta det. Barnlös däremot... Nej. & att inte ha gjort nåt för att ändra på det: nej.

Nu är tid bokad på vårdcentralen för provtagning! Usch vad nervös jag var. :( Ändå visste jag ju att de har hjälpt andra. Jag är lite osäker på hur dyrt blir bara... Provtagning och analys ca 600-700 kr och så kostar väl besöket också.

Nu är jag ett steg närmare i alla fall! :)

Imorse fick jag svar från kliniken. :) Jag fick ett mycket positivt intryck av dem. De har ingen väntetid, men de svarade inte på hur deras öppettider är. Men av informationsmaterialet som de skickade med, så tolkar jag det som att de har öppet jämt.

Förutom informationsmaterialet så bifogade de även formuläret som jag ska fylla i innan journalsamtalet. Jag kollade bara igenom det snabbt, men danska är inte helt lätt. ;)

Annars har det varit en jobbig dag. Jag har varit på begravning så jag känner mig rätt urlakad på energi nu. Det har även varit en jobbig dag på andra sätt så just nu vill jag ärligt talat bara stänga in mig, stänga av känslorna och vakna upp när det inte gör ont längre.

Nya tag imorgon förhoppningsvis!

Jag hoppas att 2014 blir ett bra år. Att resultatet av det här året är en dotter eller en son. Mitt barn. Året har bara börjat. Mina förberedelser har börjat.

För att få göra insemination på en dansk klinik måste man först göra en undersökning och ta prover hos gynekolog hemma. Som singel är det inte helt lätt. Fastän det inte på nåt sätt är olagligt att hjälpa singlar att ta dessa prover så vill många inte göra det. Genom en kompis kompis kompis (!) har jag fått tips om en privat vårdcentral som är singelvänliga. Jag har inte kontaktat dem än så jag hoppas att det stämmer.

Planen var egentligen att ringa dem imorgon eftersom jag är ledig från jobbet då och jag känner mig mer bekväm med att ringa dem hemifrån i lugn och ro. Men jag upptäckte idag att provsvaren inte får vara äldre än tre månader när man gör första inseminationen. Tidsmässigt (tid för undersökning, få provsvar, fylla i den danska klinikens formulär, journalsamtal, invänta ägglossning) skulle jag nog kunna åka till Danmark i februari. Men eftersom jag inte har nån lust att berätta som det är för min chef och ägglossningen verkar inträffa under sportlovet så ser det inte helt ljust ut. Min tanke är att i förväg ta ledigt ett par dagar och förhoppningsvis kunna åka till Danmark då. Men eftersom jag inte har barn så är mina chanser att få ledigt den veckan = noll. :(

Nästa ägglossning i mars ser inte heller så ljus ut. Jag ska iväg på utbildning med jobbet en eller två veckor då. Det kan funka, men det är väldigt osäkert. 

Så. Det jag har börjat med nu är att jag har mailat den danska klinik som jag har bestämt mig för. Dels vill jag veta hur de har öppet och om de har öppet helger samt om det är nån väntetid. Har de inte öppet på helger så kan jag inte välja dem. Väntetid tror jag inte att det är, för jag har inte läst nåt om det nånstans, men jag vill ändå fråga. Beroende på vad de svarar så kommer jag sen att boka tid för undersökningen. Just nu är jag väldigt fundersam till när jag borde göra den i och med att det är så osäkert när jag verkligen kan åka.

Det är mycket att tänka på! Naturligtvis kan jag ju göra om proverna om det behövs. Men jag slipper ju helst det...

Förhoppningsvis får jag svar från kliniken snart så att jag kan ta nästa steg. Det känns en aning problematiskt och pirrigt, men också skönt att ha börjat ta stegen mot det som jag ser som meningen med livet.

Jag är 37 år. 38 i år. Jag älskar barn. Jag har velat bli mamma i hela mitt liv. Jag är singel. Och... klockan tickar bara högre och högre. 

Man får tycka vad man vill och den här bloggen kommer inte att handla om att jag ska försöka försvara eller rättfärdiga mitt val. Däremot har jag naturligtvis funderingar, frågor och känner oro inför vissa saker. Dessa kommer jag säkert att ta upp här. Men jag hade inte gjort det här valet om jag inte i grund och botten visste att jag kommer att klara det. Det kommer att bli tufft. Ekonomiskt, orkesmässigt, folks fördomar, barnets tankar och att hela tiden vara ensam. Men det finns heller inget alternativ till att inte försöka. Jag kan inte ens tänka klart tanken att jag kanske aldrig får barn. Jag måste klippa av den tanken för det gör så ont att den faktiskt är otänkbar.

Jag skrev "att hela tiden vara ensam". Ja, det kommer jag ju att vara på sätt och vis. Jag blir ju i så fall ensamstående mamma. Men jag har en stor familj och fina vänner. På det sättet kommer jag inte att vara ensam. :) 

Jag vet inte hur mycket bakgrund jag ska dra... Men som sagt, jag har alltid velat bli mamma och av nån outgrundlig anledning har jag svårt att träffa en bra kille. Jag har haft ett par förhållanden, men de var varken bra eller hållbara. Utbudet av bra singelkillar i min ålder är, utan att överdriva, tunt. Har de barn vill de oftast inte ha fler och har de inte barn vill de oftast inte ha några heller. Min erfarenhet.

För ca fem år sen började jag på allvar fundera på att åka till klinik i Danmark för inseminering. Men det kändes oerhört stort, skrämmande, dyrt och komplicerat. Jag ska inte säga att de här känslorna försvunnit, för det har de inte. Men jag är numera betydligt mer påläst. Jag har inte koll på allt. Men jag har ett hum. Det som framför allt känns jobbigt är kostnaden. För det kostar ju ändå en hel del. Blir resultatet ett barn är det naturligtvis värt det, men om det inte blir det? Hur länge och hur många försök ska jag göra? Jag vet inte. & jag kan inte bestämma det nu heller. Jag får känna efter längs vägen. 

Det här får räcka som bakgrund. Det finns hur mycket som helst att skriva. Men det kommer nog att komma fram i framtida inlägg. :)