Imorse på dag 13 kom LH-stegringen. När man får stegringen innebär det att själva ägglossningen sker ca 24-48 timmar senare. Om min kropp följer samma mönster i nästa månad så kommer stegringen att komma fredagen den 21 februari och då bör jag kunna åka den dan.

Jag ska få låna en gps av en snäll vän så nu känns resan i alla fall något lättare. :)

Idag har jag mått väldigt dåligt av min barnlöshet och det kom i samband med ett släktkalas. Jag hade fullt sjå med att hålla tårarna tillbaka när jag satt med det övriga sällskapet så jag fick gå in och böla på toa istället. Men inte heller där fick jag vara ifred utan då rycktes det i dörren av andra som ville in i andra syften... Det var bara att bita ihop och gå ut igen.

Jag får dåligt samvete över min reaktion. De andra satt och pratade barn och det måste de få göra. Det är ju helt naturligt. Jag brukar gå undan då och göra nåt annat, men idag fanns det liksom ingenstans att "fly". Jag kände att om jag inte får barn vet jag inte hur jag ska stå ut. Jag älskar barn och jag vet att jag skulle bli en bra mamma. Det gör så ont... Jag biter ihop och biter ihop i olika sammanhang, men jag orkar inte hur mycket som helst och vissa dagar orkar jag inte alls. Om jag inte får barn; hur ska jag stå ut med den smärtan resten av livet?!

När jag var yngre såg jag framför mig att jag skulle ha tre barn och jag var inte orolig för att det inte skulle bli så. Nu önskar jag mig inte tre barn längre, utan ett. Tänk så livet kan bli. Inte alls som jag hade trott eller planerat. Inga barn, ingen man. Jag har saker att vara tacksam för som en stor och fin famlij, mina vänner, bostad i ett bra område och ett helt ok jobb. Men det saknas ju en sak: barn.

Negativa inlägg är inte så roligt att läsa. Men förhoppningsvis känns det bättre imorrn och då är det dags för undersökning och prover! Nu ska jag se ett par avsnitt av en tv-serie som jag följer och tänka på annat en stund.

Klyschigt som sjutton: men imorrn är det faktiskt en annan dag.