Jag är 37 år. 38 i år. Jag älskar barn. Jag har velat bli mamma i hela mitt liv. Jag är singel. Och... klockan tickar bara högre och högre. 

Man får tycka vad man vill och den här bloggen kommer inte att handla om att jag ska försöka försvara eller rättfärdiga mitt val. Däremot har jag naturligtvis funderingar, frågor och känner oro inför vissa saker. Dessa kommer jag säkert att ta upp här. Men jag hade inte gjort det här valet om jag inte i grund och botten visste att jag kommer att klara det. Det kommer att bli tufft. Ekonomiskt, orkesmässigt, folks fördomar, barnets tankar och att hela tiden vara ensam. Men det finns heller inget alternativ till att inte försöka. Jag kan inte ens tänka klart tanken att jag kanske aldrig får barn. Jag måste klippa av den tanken för det gör så ont att den faktiskt är otänkbar.

Jag skrev "att hela tiden vara ensam". Ja, det kommer jag ju att vara på sätt och vis. Jag blir ju i så fall ensamstående mamma. Men jag har en stor familj och fina vänner. På det sättet kommer jag inte att vara ensam. :) 

Jag vet inte hur mycket bakgrund jag ska dra... Men som sagt, jag har alltid velat bli mamma och av nån outgrundlig anledning har jag svårt att träffa en bra kille. Jag har haft ett par förhållanden, men de var varken bra eller hållbara. Utbudet av bra singelkillar i min ålder är, utan att överdriva, tunt. Har de barn vill de oftast inte ha fler och har de inte barn vill de oftast inte ha några heller. Min erfarenhet.

För ca fem år sen började jag på allvar fundera på att åka till klinik i Danmark för inseminering. Men det kändes oerhört stort, skrämmande, dyrt och komplicerat. Jag ska inte säga att de här känslorna försvunnit, för det har de inte. Men jag är numera betydligt mer påläst. Jag har inte koll på allt. Men jag har ett hum. Det som framför allt känns jobbigt är kostnaden. För det kostar ju ändå en hel del. Blir resultatet ett barn är det naturligtvis värt det, men om det inte blir det? Hur länge och hur många försök ska jag göra? Jag vet inte. & jag kan inte bestämma det nu heller. Jag får känna efter längs vägen. 

Det här får räcka som bakgrund. Det finns hur mycket som helst att skriva. Men det kommer nog att komma fram i framtida inlägg. :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blir jag lite äldre... tjoho! Det är faktiskt rätt skönt att bli 41. Förra året hade jag ångest och dessutom kändes det som att jag var TVUNGEN att fira. Firandet blev jättelyckat, men åldern i sig hade jag stora problem med. Det enda som känn...

Idag är det ofrivilligt barnlösas dag. Så jag tänker lite extra på alla er som liksom jag inte lyckats. Kram på er! ...

Snart är flytten över och det ska bli skönt. Jag ser fram emot att inreda den nya lägenheten och att allt lugnar ner sig lite. Att lämna kustsamhället känns däremot inte bra. Jag vet att jag på ett sätt säger lite hejdå till det i och med flytten. In...

Jag tittade lite tillbaka i min blogg igår. Det är två år sen jag gjorde ett försök att bli gravid... Det känns både som att det var nyss och väldigt längesen. Det är svårt att läsa och minnas. Även om jag har beslutat mig för att inte göra någ...

När året började kände jag mig positiv. Nytt år, nya förutsättningar! Jag vill känna så. Men saker har inte varit och är inte bra.    En del av orsaken är min boendesituation. Jag älskar mitt kustsamhälle. Men jag känner mig ensam och har gjort d...