Jag hoppas att 2014 blir ett bra år. Att resultatet av det här året är en dotter eller en son. Mitt barn. Året har bara börjat. Mina förberedelser har börjat.

För att få göra insemination på en dansk klinik måste man först göra en undersökning och ta prover hos gynekolog hemma. Som singel är det inte helt lätt. Fastän det inte på nåt sätt är olagligt att hjälpa singlar att ta dessa prover så vill många inte göra det. Genom en kompis kompis kompis (!) har jag fått tips om en privat vårdcentral som är singelvänliga. Jag har inte kontaktat dem än så jag hoppas att det stämmer.

Planen var egentligen att ringa dem imorgon eftersom jag är ledig från jobbet då och jag känner mig mer bekväm med att ringa dem hemifrån i lugn och ro. Men jag upptäckte idag att provsvaren inte får vara äldre än tre månader när man gör första inseminationen. Tidsmässigt (tid för undersökning, få provsvar, fylla i den danska klinikens formulär, journalsamtal, invänta ägglossning) skulle jag nog kunna åka till Danmark i februari. Men eftersom jag inte har nån lust att berätta som det är för min chef och ägglossningen verkar inträffa under sportlovet så ser det inte helt ljust ut. Min tanke är att i förväg ta ledigt ett par dagar och förhoppningsvis kunna åka till Danmark då. Men eftersom jag inte har barn så är mina chanser att få ledigt den veckan = noll. :(

Nästa ägglossning i mars ser inte heller så ljus ut. Jag ska iväg på utbildning med jobbet en eller två veckor då. Det kan funka, men det är väldigt osäkert. 

Så. Det jag har börjat med nu är att jag har mailat den danska klinik som jag har bestämt mig för. Dels vill jag veta hur de har öppet och om de har öppet helger samt om det är nån väntetid. Har de inte öppet på helger så kan jag inte välja dem. Väntetid tror jag inte att det är, för jag har inte läst nåt om det nånstans, men jag vill ändå fråga. Beroende på vad de svarar så kommer jag sen att boka tid för undersökningen. Just nu är jag väldigt fundersam till när jag borde göra den i och med att det är så osäkert när jag verkligen kan åka.

Det är mycket att tänka på! Naturligtvis kan jag ju göra om proverna om det behövs. Men jag slipper ju helst det...

Förhoppningsvis får jag svar från kliniken snart så att jag kan ta nästa steg. Det känns en aning problematiskt och pirrigt, men också skönt att ha börjat ta stegen mot det som jag ser som meningen med livet.

Jag är 37 år. 38 i år. Jag älskar barn. Jag har velat bli mamma i hela mitt liv. Jag är singel. Och... klockan tickar bara högre och högre. 

Man får tycka vad man vill och den här bloggen kommer inte att handla om att jag ska försöka försvara eller rättfärdiga mitt val. Däremot har jag naturligtvis funderingar, frågor och känner oro inför vissa saker. Dessa kommer jag säkert att ta upp här. Men jag hade inte gjort det här valet om jag inte i grund och botten visste att jag kommer att klara det. Det kommer att bli tufft. Ekonomiskt, orkesmässigt, folks fördomar, barnets tankar och att hela tiden vara ensam. Men det finns heller inget alternativ till att inte försöka. Jag kan inte ens tänka klart tanken att jag kanske aldrig får barn. Jag måste klippa av den tanken för det gör så ont att den faktiskt är otänkbar.

Jag skrev "att hela tiden vara ensam". Ja, det kommer jag ju att vara på sätt och vis. Jag blir ju i så fall ensamstående mamma. Men jag har en stor familj och fina vänner. På det sättet kommer jag inte att vara ensam. :) 

Jag vet inte hur mycket bakgrund jag ska dra... Men som sagt, jag har alltid velat bli mamma och av nån outgrundlig anledning har jag svårt att träffa en bra kille. Jag har haft ett par förhållanden, men de var varken bra eller hållbara. Utbudet av bra singelkillar i min ålder är, utan att överdriva, tunt. Har de barn vill de oftast inte ha fler och har de inte barn vill de oftast inte ha några heller. Min erfarenhet.

För ca fem år sen började jag på allvar fundera på att åka till klinik i Danmark för inseminering. Men det kändes oerhört stort, skrämmande, dyrt och komplicerat. Jag ska inte säga att de här känslorna försvunnit, för det har de inte. Men jag är numera betydligt mer påläst. Jag har inte koll på allt. Men jag har ett hum. Det som framför allt känns jobbigt är kostnaden. För det kostar ju ändå en hel del. Blir resultatet ett barn är det naturligtvis värt det, men om det inte blir det? Hur länge och hur många försök ska jag göra? Jag vet inte. & jag kan inte bestämma det nu heller. Jag får känna efter längs vägen. 

Det här får räcka som bakgrund. Det finns hur mycket som helst att skriva. Men det kommer nog att komma fram i framtida inlägg. :)